April2002 | Stig Lundström:
För oss svenskar är det självklart att vi får vår dagstidning hemburen mitt i natten, frånsett att många inte har råd att prenumerera. Kvällstidningar och kolorerad veckopress på svenska kan vi köpa dagligen i kioskerna. Folkbiblioteken har det mesta i bok väg på svenska vi kan önska, utan kostnad. Radio och TV på svenska är idag en rättighet, som sitter i ryggmärgen på Svensson. Vi har svårt att sovra bland all information som strömmar över oss. Störtfloden av direktreklam inte att förglömma. Det känns nästan pinsamt att påpeka detta faktum.
Sådan är den språkliga situationen långt ifrån för alla som inte behärskar svenska och vill orientera sig om det svenska samhället eller situationen i hemländerna eller läsa böcker och tidningar på eget språk. Läget har förstås blivit avsevärt bättre de senaste åren, inte minst genom den tekniska utvecklingen och den liberalisering som skett i många av hemländerna, som, i varje fall för flyktingar, varit relativt stängda vad gäller det fria flödet av information över gränserna. Satelliter, IT teknik, kassetter och ökat resande har inneburit stora vinster för de etniska och språkliga minoriteterna i Sverige. Men det är fortfarande för dyrt för de flesta att prenumerera på dagstidningar från hemlandet, köpa böcker likaså. Fjärrlåneverksamheten av böcker på andra språk än svenska och tillkomsten av Internationella biblioteket i Stockholm har givetvis betydligt förbättrat tillgången på böcker på andra språk än svenska och biblioteken brukar vara relativt välförsedda med tidningar och tidskrifter på främmande språk. Kulturrådets stöd till provÖversättningar och litteratur stöd för utgivning av litteratur på andra språk än svenska har också betytt mycket för både “invandrarförfattare”, “invandrarförlag och för invandrarna i Sverige.
Men situationen är långt ifrån bra. Många språkliga har det ganska bedrövligt vad gäller tillgången på medier och litteratur på det egna språket. Detta är ett demokratiskt problem. Människor som inte är välinformerade om det samhälle de lever i och som känner sig leva i ett kulturellt vakuum kan lätt hamna i ett utanförskap.
Staten har strävat efter att överbrygga språksvårigheterna, inte minst för nyanlända, och underlätta integrationen. Sedan drygt trettio år har staten genom Stiftelsen Invandrartidningen givit ut nyhetstidningar med samhällsinformation på en rad språk och på lätt svenska. Under många år gav stiftelsen som regel ut åtta språkeditioner. Språken växlade i takt med förändringar i invandringens sammansättning. I slutet av 90talet hade stiftelsen drygt 20 anställda. I samband med tillkomsten av Integrationsverket började avvecklingen av tidningsproduktionen. Det statliga stödet skulle i stället gå till Integrationsverket. De tre senaste åren har stiftelsen fördelat resterande medel till utvecklingsbidrag för invandrarpress. PRIZMA tillhör den krets avtidningar som fått stöd. Nu är pengarnai stort sett slut och stiftelsen avvecklas under år 2002.
I fjol gav regeringen Presstödsnämnden i uppdrag attkartlägga och analysera situationen för medier som främst riktar sig till invandrare och minoriteter, alltså dagstidningar, tidskrifter, radio och TV, men även publicering på Internet. Man skall studera både produktion, konsumtion och ekonomi. Senast den 1 maji år skall uppdraget redovisas till regeringen.
Utredningen är angelägen. Det är bråttom att förhållan dena förbättras för invandrarnas medier. Vissa tidskrifter på andra språk än svenskaknäar under bördorna. Det finns hundratals sådana tidskrifter och medlemstidningar som lever på fallrepet, hotas av konkurs om inte något görs. De flesta kan inte existera på kommersiella grunder. Från Presstödsnämnden kan de idag inte räkna med något stöd, kulturrådets insatser på området är dessutom marginella. Integrationsverket har inget särskilt tidskriftsstöd, endast organisationsstödet, som räddar organsationstidskrifternas fortlevnad. Utan organisationsstöd inga medlemstidningar. Så enkelt är det.
Allvarligt talat bör fundera över att föreslå regeringen att det skapas ett särskilt statligt organ med uppgift att ansvara för stödet till tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska, m Integrationsverket tycks inte ha det minsta intresse av denna viktiga integrationsfråga, och är därför mindre lämpligt att få nya uppgifter på området.
Man kan också tänka sig att Presstödsnämnden får ett ökat ansvar för dessa frågor. Eller varför inte bygga vidare på den verksamhet som Stiftelsen Invandrartidningen har bedrivit i tre decennier och till sätta ett nytt organ med uppgift att fördela stöd till invandrarmedier utöver public service inom radio och TV?
Men då räcker det inte med de “nålpengar” som Invandrartidningen och Kulturrådet disponerar över. Vill regeringen föra en aktiv integrationspolitik, och det tror jag mig veta att man vill, måste man aktivt verka utifrån insikten att det inte bara gäller att lära sig svenska utan att också kunna följa utvecklingen på sitt eget språk och vidmakthålla detta genom att ha tillgång till medier och böcker på det egna språket, som produceras i Sverige. I annat fall blir det en förtäckt assimilationspolitik man bedriver. Det låter konstigt, men är inte desto mindre sant. Goda kunskaper i svenska i all ära, men modersmål är ändå modersmål.
Mitt språk är min identitet. Eller?
